*

Jag vill inte vara den som mår dåligt.
Jag vill inte vara den svaga alltid.
Vill inte.

Behöver någon som behöver mig.

Allt är inte alltid som en dans på rosor, långt ifrån. Jag vet inte vad som är fel och jag vet inte hur länge det varit såhär. Och jag vill inte ta det här med någon, för alla har sina egna problem och ingen orkar egentligen lyssna. Även de som säger att de finns där i vått och torrt behöver lite andrum ibland. Och det förstår jag, och accepterar. Finns inget ni kan göra ändå, ni finns och det är så mycket mer än tillräckligt. Jag vill inte att folk ska tycka att jag gnäller, ändå så är det precis det jag gör.

Jag behöver någon som inte bara säger; det kommer lösa sig, allt kommer bli bra eller ge det lite tid bara så ska du se att det blir bättre. Någon som ser utan att man behöver säga något, någon som vet att ord inte alltid är den bästa lösningen på allt. Jag behöver någon, något.. En förändring.

Jag säger alltid och har alltid sagt att jag inte kan ljuga, att folk ser igenom mig direkt. Det gäller saker om andra och inte om hur jag själv mår. Men man måste ljuga, för ingen orkar med någon som svarar "Jo, det är rent åt helvete och jag vet inte vad jag ska ta mig till" på frågan "hur är det?". Nej, det är bara en random-mening som sägs/skrivs för att det ska så vara och man förväntas inte svara något annat än "jofan det är bara bra, livet leker och jag har aldrig varit som lycklig som nu". Men jag kan inte låtsas längre. Muren jag byggde upp och använde som ett slags försvar är riven, sönderkrossad till småbitar. Och här står jag, blottad av mina egna känslor. Jag ville aldrig det här, jag valde inte själv. Bilden så många målat upp av mig har bleknat och lösts upp. För jag kan inte låtsas längre, jag orkar inte.

Det finns stunder jag kan vara glad, skratta av ren jävla lycka och tänka att "fan vad livet är bra, helt jävla perfekt". För att sekunden senare få dåligt samvete över att jag bara var glad. Jag kan vara sur och krängd mot de som betyder mest i mitt liv, utan någon som helst anledning. Och jag får alltid lika ont i magen när jag inser hur mycket det sårar. För det är just det jag är bäst på, eller förresten, det enda jag är bra på.. Att såra de jag älskar. Att svika någon nära. Jag kan inte finnas där alltid och det skäms jag för, jag kan inte längre lyssna, förstå och hitta lösningar på era problem. Och värst av allt, jag glädjs inte av andras lycka längre. Varför? Hur kan det ha gått så långt att jag är en bitter jävel som inte bryr sig..?!

Och jag kan inte sluta undra.
Vad var det som gick fel?!
Hur kunde det bli så jävla fel?! 

Hata är ett stark ord och det är väldigt sällan jag använder det, men jag skulle kunna säga att jag hatar detta. Jag känner mig bara så, tom på något sätt.




jag behöver dig nu mer än någonsin




Och ja, jag kommer ångra mig så jävla mycket att jag publicerat detta, på bloggen, där hela sveriges befolkning kan läsa. Men vet ni vad? Just nu orkar jag inte bry mig.