*

I fyra hela dygn klarade jag mig utan tårar,
sen brast allt.

Jag saknar dig som fan.

Det är såna här kvällar jag kan sitta och titta igenom alla bilder på oss, tänka på allt vi gjort tillsammans, allt vi gått igenom och ändå klarat det.

Jag grät inte på fyra dygn, det är fanimej rekord nu dom senaste månaderna.
Fyra dygn, inte tre och inte fem, fyra.
Varför just fyra?

Det är såna här kvällar jag kan sitta och fundera på allt och ingenting i timmar.
Till sist somnar jag av ren utmattning,
för att senare tvinga mig upp och gå till skolan.
Ni förstår, men inte allt.
Men ni finns där, och det älskar jag er för!

---

Man bygger upp ett sorts skal, en slags skyddsmur,
"Hej! Jag är jätteglad och har det skitbra, inget kan stoppa mig nu, jag är stentuff", när man egentligen bara vill skrika ut allt man känner, att allt verkligen inte är ok.
Men jag gör inte det.
För vad ska man säga?
Varfan skulle jag börja?

---